Overkligt verkligt...

Nu vet jag med all säkerhet hur det känns att få en käftsmäll utan någon fysiks kontakt, hur vet jag det nu bara sådär.. jo, i tisdags så kom beskedet, jag + 49st till på jobbet är uppsagda! Helt overkligt men ack så verkligt. Jag har varit arg, besviken, ledsen men nu är jag mest tom, spak. Alla säger att det kommer att ordna sig och visst det gör det alltid på nåt sätt men hur och vad det är det som är den stora frågan nu.
Har ställt den stora frågan till mig själv.. Vad i hela världen vill jag göra, om jag nu fick välja och vraka bland jobb, vad är det då som jag vill.. hm, jag tänker och tänker så det knakar men jag kommer inte på nåt, hjärnan har som låst sig och det skrämmer mig lite. Hur ska jag kunna komma ur denna låsning, när ska polletten falla ner så jag kan gå vidare och känna att jag kan jobba mot någonting. Är fullt medveten om att hela situationen är ny och att tiden kommer att göra så att det ordnar sig bara jag lägger manken till.. men alla som känner mig vet att jag inte tycker om att inte veta, att vara osäker på vad som händer, dvs inte ha kontroll, fy jag rakt ryser av bara tanken. Jag vill vara före mig själv och tiden så jag har nu iaf funnit alla betygen från gymnasiet, Turismakademin och KomVux och då är en sak avbockad. Nästa steg är att skriva ett CV, har kollat på inet om jag kan hitta nåt ex som känns som jag men inte då, jag är ganska kräsen för det ska ju representera mig och vad jag gjort och går för. Inte för att finns så många olika sätt att skriva CV på men ändå, kanske jag inte orkar just nu eller inte riktigt vill vara i den verklighet jag egentligen befinner mig i, äh vad vet jag egentligen då.. Jo varje morgon är det jag som bestämmer om det ska vara en bra dag, ha, det kan ingen ta ifrån mig iaf.. men hur mkt kan jag som jag egentligen påverka mitt liv, beslut osv.. har allt som händer mig någon egentligen mening eller är det bara slumpen.. Jag vet att jag inte av mig själv hade sagt upp mig för att hittat nåt nytt jobb, men kanske en dörr nu öppnas som jag aldrig annars ha stött på. Ja, fråga mig om ett år då kanske, förhoppningsvis, har jag ett svar.
Livet annars, ja vad kan jag säga om det..
Det har varit fullt upp, Nicole har varit på 3 års koll, vilket hon klarade galant, hon har även varit till läkaren för att kolla upp polyperna och de kom fram till att de ska skrapas så att hon snarkar mindre och kan andas lättare. Natalie har haft Öppet Hus på sin skola i lördags så då var vi där och kollade, hon var så duktig och söt.
Flickornas pappa ringer emellanåt för att kolla hur det är med dem, ibland pratar han med dem ibland inte. De har inte träffat honom på 2 veckor nu.. oj tiden går fort.. vad kan jag säga om det och hur känner jag, hm, egentligen för min del spelar det ingen större roll men för hans och deras del så är det riktigt skit, förstår inte att han inte fattar hur viktigt det är att de träffar honom men jag har lagt ner den frågan för jag kommer aldrig att få ett svar som jag kan acceptera.
ja det var lite om vad som har hänt den senaste veckan i mitt liv.. // J