Dagarna går..

Kan inte riktigt fatta att det redan är mitten av mars!? vart tar dagarna vägen..jag gör ju liksom inget egentligen.. Konstigt hur man fungerar, hur man snabbt anpassar sig men ändå inte. Har som nog alla vet inget jobb och det börjar att tära på mig. Dagarna går väl ganska bra men kvällarna suger, plötsligt sitter jag här i min ensamhet och tankarna sätter in. Barnen sover och det är "tyst" och jag vad gör jag då? Ingenting som är nåt att hänga i julgranen, känner mig så ensam att det ibland gör riktigt ont. Mitt liv skulle inte se ut så här...arbetslös och ensamstående mamma.. snart har det gått ett år..ett år, känns helt overkligt men sant, kanske en av anledningarna till varför det känns. Barnen är mitt allt och jag är så tacksam över dem, de ger mig varje morgon en anledning till att kliva upp. Jag vet att jag är en stark människa men på vägen har jag tappat bort en del av min styrka och det gör mig frustrerad och fundersam på hur jag kan finna den igen?

Pratade med en kär vän för ett tag sen och vi hade en vild och intressant diskussion ang. killar.. jag kom fram till en sak, sorgligt men nog oftast sann, att det största misstaget vi tjejer gör är att vi tror att killarna duger till nåt.. vi kommer ju från helt olika planeter och pratar oftas inte samma språk.Vore det inte bäst att vi tog bort våra förväntningar och ist för att många gånger bli sårad bli överraskad av att de kan göra saker...haha känner mig som en riktig "bitterfitta"!

Det värsta är att det finns ingen som kan göra nåt för att jag ska finna lyckan och styrka igen, det är bara jag som kan det.. fan ingen genväg på denna slingrande, gropiga väg utan det är bara att bita i kanske bakom nästa kurva finner jag det jag söker för att jag ska bli den Jessica som jag vill vara...