Försöker verkligen att finna motivation och kraft till att känna att denna dag ska bli en bra dag men det är en tung uppförsbacke framför mig och mer än halva dagen har gått.. Är det för att hösten är här!? Jag brukar inte ha nån känning för årstidsbyten men kan det var det som gör att jag känner mig tom och brist på ork?
Tankarna kring livet går runt i huvudet men jag får inget riktigt grepp på dem. Det har hänt så mkt i mitt liv de senaste månaderna, då handlar inte allt om mig och mitt utan även mina vänner som jag håller nära hjärtat. Det är så konstigt, så overkligt, ibland så tror jag att allt är en konstig dröm. Men sen inser jag att det är nu och det har hänt.
Om jag ser tillbaka 10år och tänker hur jag hade det då, vem hade kunnat ana att jag, Jessica skulle om 10år ha 2 barn, haft stadigt förhållande i 8år, köpt hus och sålt det, blivit ensamstående och flyttat till lägenhet.. ingen som då kände mig, inte ens jag.. jag är ett levande bevis att livets väg är oförutsägbar och att det som man trott på och kämpat för bara kan försvinna.
Jag vill inte säga att jag ångrar nåt för det gör jag verkligen inte utan bara att allt är så snopet. Livet som jag har framför mig är ovisst och osäkert och det är endast jag som göra de val som behövs göras när det är så dags, sen om det blir de rätta det återstår att se.
Det finns så mkt som jag vill göra men jag får ta en sak i taget, jag behöver verkligen ta tag i mig själv, behöver börja se att jag är någon, någon bra att jag kommer att klara mig, att jag klarar det själv.
Jag har fått en bra uppväxt så jag borde ha bra sjävförtroende men under de senaste åren har det försvunnit sakta men säkert och när mitt liv drastiskt förändrades och det nu blivit en verklighet och vardag så känns det. Är jag en bra mamma, har många gånger fått höra att jag inte är det och när det sagt tillräckligt med gånger så börjar tvivlen att komma. Kanske han har rätt kanske jag suger som mamma, det är dock nu mitt och bara mitt ansvar till att dessa underbar 2 flickor får en bra uppväxt och att jag ger de det jag kan, men räcker det!? fan oxå, det jag vet är min kärlek till dessa två och det räcker väl ganska långt..
Jag har all förståelse till alla som lämnar nån för att sen gå tillbaka, man vet vad man har och hur man ska få dagen att gå men när det blir nått nytt så känns det osäkert och man blir osäker.
Jag tänker ofta på min mormor, min förebild i många hänseende, hon var en ensam mamma i många år och hon klarade det bra så varför ska jag inte kunna vara lika stark som hon...
Jag har min familj och vänner som finns där för mig och flickorna och det är jag evigt tacksam för. Vissa förstår nog inte ens att det de gör för oss är så.. jag finner inte ens ord som egentligen kan beskriva det...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Honey du ÄR en jättebra mamma och framförallt en jättebra människa som ger dina barn och vänner enormt mycket.
Man ska inte ta åt sig sånt som andra vräker ur sig utan att tänka och sånt som har sagts med ett enda syfte: att såra. Men jag vet hur svårt det kan vara, kritik fäster bättre än beröm tyvärr.
Massor av kramar!
jag är en seg skrivare eftersom jag funderar så mycket till vad jag vill ha sagt så jag ber att få återkomma... knasigt va... :) men jag vill få denna kommentar extra rätt.
Du är härlig och värdefull glöm aldrig det. //e
Here it goes....
Jag har lärt känna många människor i mitt liv och jag har aldrig tidigare fått äran att lära känna en så unik människa som du. Du har en inre styrka få förunnat, du är helt igenom snäll, du är omtänksam, givmild och lojal. Du är ärlig och öppen med din sårbaret och dina brister och det gör dig till en så älskvärd person. Din livsglädje strålar i regnbågens alla färger och jag beundrar din vidsynthet, och något jag uppskattar allra allra mest är din förmåga att visa öppenhjärtlig kärlek.
Det finns inte ett uns tvivel i mig att du inte skulle klara av att vara en bra förebild och förälder till dina barn. Du är helt enkelt den perfekta mamman till dina barn.
Men vet du vad, det du gör är ganska klokt, att ifrågasätta sig själv är utvecklande. Och det är bra. Tänk om du (el vem som helst) skulle stanna precis som man är just nu för alltid, då skulle man inte vara så bra längre eftersom man tillsammans växer och utvecklas allt eftersom livet sker och saker händer en.
Så fortsätt fundera och ifrågasätta någongång ibland, inte alltid, men glöm för allt i världen inte alla underbara egenskaper du har.
Du är härlig och underbar vännen!
Skicka en kommentar