Vaknade imorse av en konstig känsla i magen och jag hann nog inte mer än att stiga upp förrän jag förstod varför.. Telefonen ringde och det var Yatinat i andra ändan, han har nu kommit hem och vill då prata med barnen!
Vill inte tillåta mig bli påverkad av att han är hemma igen men det är tydligt att jag blir det.fan jag blir så less på mig själv.
Vet att jag nu behöver sätta igång en process som hos mig känns så jobbig. Men egentligen så vet jag inte om det behöver bli så! Varför är det så lätt att ha förutfattade meningar, varför kan man inte bara låta saker bli som det blir, då jag ändå inte kan påverka hur han tänker. Ibland så tror jag nog att jag är en tankeläsare och att jag vet hur han kommer att reagera och svara innan jag ens ställt frågan.Dumt, jag vet! Ska ringa honom och fråga, det är det enda sättet på att få ett svar.
Natalie ville att pappa skulle hämta de idag från skolan så jag ringde honom och frågade om det var ok, han sa att det gick bra och att han skulle hämta de vid 16,00 sen så frågade jag oxå om det var ok att han hade de medan jag var på föräldramöte och hör och häpna, det skulle vara ok oxå.Men även om han har nu svarat ja så kommer jag mitt dumma jag att ha en förväntning på att han ska ringa igen och säga att det inte kommer att gå nå bra. Men för nu kan jag inget annat göra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hej gumman! Inte konstigt att du har sådana förväntningar. Så blir det när man varit med om det hundratals gånger redan.
Men alla kan förändras, vi håller tummarna för att det blir som ni bestämt idag.
Kramkram. Hoppas vi kan ses snart I miss you!
Ja vad ska man säga... nu när man vet hur det blev.
Kämpa på och försök att hitta ett förhållningsätt som gör att du klarar av det och all ilska, besvikelse, eller vad du känner, försök att vända det till något konkret/konstruktivt. Han har varit hyresgäst (utan att betala hyra) i ditt huvud nu alltför länge.
Kramiz
Skicka en kommentar